Ville man se på en film, så var man  ”tvungen” att gå på bio.

Videon var inte heller ”uppfunnen”, jo det klart att Sveriges radio hade säkert videobandspelare, men det var riktiga monster, på 100 kilo.

Jag vet det, för jag pryade ju där i mitten på 70-talet och fick se dom med egna ögon.

 

Min lärare Abraham L, han som gav Björne och mig ”carte blanche” i teckningssalen.

Med våra animationsfilmprojekt med landskap uppbyggda i keramiklera bl.a.

Han föreslog nämligen för dom andra lärarna att det var jag som skulle få skolans enda pryoplats på TV .

På något sätt så hade skolan tillskansat sig en pryoplats på ”TV tvås” då relativt nystartade barnredaktion.

Och Abbe tyckte att jag skulle vara lämplig för den platsen.

Det var nog bland dom första gångerna som någon överhuvudtaget ”trodde” på mig.

Jag skulle tillbringa två veckor på tv 2.

Det är väl ganska onödigt att påpeka att jag var spänd av förväntan.

Så mellan den 13/10 och den 24/10  1975 så befann jag mig i slags lyckorus.

Jag var där det ”hände” !

Jag var i tv huset på Oxienstiernsgatan i Stockholm,

på barnredaktionen på  TV 2!

Den ”nya” tv kanalen tv2 i mitten på det ”röda” 70-talet var en minst sagt spännande plats att befinna sig på.

Jag var så rädd för att komma för sent den första dan, så jag åkte hemifrån flera timmar tidigare än jag hade behövt.

Jag kom in den stora vestibulen på tv huset och möttes av en dam som hette Margit Ebeling.

Hon presenterade mig för en annan dam som hette Kristina Westerholm.

Och hon tog mig ner till dom ännu använda barackerna som var tv2 !

Paviljong G, det var tv2s barnredaktions egen barack.

Sen följde hon med mig upp till studio 2 i själva tv huset, där dom spelade in ett barnprogram med Claire Wickholm som programledare.

”Har du tänkt på en sak” tror jag programmet hette, kommer inte riktigt ihåg allting, det är ju ändå 28 år sen.

Det är en salig tur att man var tvungen att föra dagbok på sin pryo.

Så jag har några anteckningar var.

Man é ju en Alm, så man slänger ju inte saker i onödan (om man säger så)

       

Sen så blev det lunchdax, så då fick man hänga med till tv s cafeteria och matsal.

Bara det var ju en upplevelse, att se alla dom man ser på tv varje dag sitta där och smälla i sig.

Tekniken på den här tiden var betydligt ”primitivare” än den är idag, allt spelades in på stora trekvartumsband.

Och skulle man göra ”kopior” till ett ”mindre” bandformat så var man uppenbarligen tvingad att gå till den avdelning som var ”ledig” för tillfället.

I det här fallet så skulle något av dagens inspelningar föras över till ett ”mindre” band så dom kunde se det uppe på redaktionen.

Då var vi tvungna att gå upp till rapportredaktionen för denna överföring.

Han som var studioman på barnprogrammet var samma gubbe som var studioman på rapport, det skulle visa sig vara bra längre fram i veckan.

Men för övrigt så var det min första erfarenhet av Sveriges television.

Den första dagen var slut, och det var dags att åka hem och smälta intrycken.

Dag två kom jag en timme för sent.

Jag hade råkat hoppa på buss 53 i stället för 54 !

Annars så var det inget speciellt som hände, man satt mest med uppe i kontrollrummet, och fick vara nere i studion, när producenten som jag tydligen inte har skrivit upp vad han hette, gav Claire lite instruktioner om hur hon skulle prata.

I morron ska jag be om förflyttning till ”lördags” tänkte jag.

Dag tre var tydligen en betydligt mer ”ansträngande” dag.

Man fick ”hugga i” mer än dom tidigare dagarna.

Både som scenarbetare och attributör.

Scenbilden skulle ändras lite, och det betydde ett visst mått av fysisk aktivitet.

Scenen bestod av en stor cirkelformad upphöjd ”platå” som en ”halvmåneformad” soffa stod på.

Halvmånen skulle flyttas ur bild, och ett stort gammalt badkar skulle ställas dit i stället.

Då jag tydligen (enligt mina anteckningar) klämde mitt högra långfinger.

Tydligen så uppstod blodvite, men det verkar som om jag knogade vidare.

Man var inte så känslig på den tiden.

Fråga mig inte hur manusförfattaren och producenten hade tänkt (om dom hade det) men tydligen skulle Claire W föreställa törstig och badkaret skulle vara fullt av saft.

Programserien som uppenbarligen var för dom mindre barnen handlade om hur saker funkade, ett slags avläggare till ”fem myror” alltså.

För att dricka denna saft från badkaret så behöver man muggar, och detta fallet av plast.

Var kommer plasten ifrån, jo olja !

Dagen program handlade alltså om ”olja” och var den kommer ifrån.

För att göra det lite mer ”tevemässigt” så skulle det ”regna” ner plastmuggar över Claire W! (kom ihåg att detta utspelade sig på 70 talet, kraven var väl inte lika ”höga” då)

Sagt och gjort, jag och attributören fick klättra upp till taket på studion närmast ljusrampen.

Mellan taket och alla strålkastarna.

Där fanns det små luckor ner mot studiogolvet.

Där vi fick hälla ner cirka 500 plastmuggar i huvudet på Claire Wikholm.

Bara det gjorde att jag minns min pryo på tv med en viss glädje och tillfredställelse.

Dag fyra skulle också visa sig bli kul.

Den dagen fick jag hjälpa scenografen att göra en ”ljusbild”.

Dom hade lagt en brun täckfärg på en kvadratisk glasplatta som var ca 15 cm stor.

Den skulle man sen ”skrapa” fram en ”bild” på.

I det här fallet så skulle vi skrapa fram en ”stadssiluett” !

Jag fick prova att göra en jag också, fast jag trodde inte att den skulle komma att behövas.

Den blev ganska bra faktiskt, med fönster, skorstenar och antenner på taken.

Min glasplatta skulle vara i reserv.

Det första som hände när dom skulle skjuta in dom ordinarie glasplattorna i strålkastarna var ju att en av dom gick sönder.

Så då var dom tvungna att använda min i alla fall.

Så kom det sig att ett ”konstverk” av mig användes och syns i det tv programmet.

Jag var inte så lite stolt den dan.

Jag önskar att jag hade skrivit upp vad alla hette, jag vet att scenografen hette Kåge i förnamn, men efternamnet har jag helt tappat.

Sen fick jag hjälpa attributören med att plocka fram och bort grejor.

När vi höll på som mest så tittade Brasse Brännström förbi.

Man får komma ihåg att detta hände 1975, det var inte så länge sen som dom hade gjort ”fem myror” !

Jag tror att Brasse fortfarande var anställd på TV då, han var i alla fall där rätt mycket.

Dag fem.

Den dan skulle det sista programmet i den serien spelas in.

Jag önskar verkligen att jag kommer ihåg mer än vad jag gör.

Jag minns inte ens vad producenten hette.

Hoppas att jag springer på nån, t.ex. Claire Wikholm nån gång, då ska jag ta mej fan ta och fråga henne om hon kommer ihåg det.

Risken är väl att man framstår som en komplett jubelidiot då.

Tänk er själva, man kommer fram till henne, ”tjena, jag pryade på TV 2 för 40 år sen, kommer du ihåg mig”?

Vad hette producenten till det där barnprogrammet som du gjorde då ?

Fast lite kul är det ändå, undrar hur hon skulle reagera ?

     

Jag vill dock dra mig till minnes att studiomannen hette Bix och jag tror det var nånting Garpenståhl i efternamn.

Han var en schysst snubbe som var lätt att få kontakt med.

Han skjutsade ju mig tom till bussen vid Odenplan några gånger.

Denna ”sista” på den första veckan så undrade han om jag var intresserad av att ”jobba över”, han skulle vara studioman på ”rapport” på kvällen.

Och han undrade om jag hade lust att hänga med dit för att kolla hur det gick till att sända rapport ?

En ganska ”dum” fråga egentligen.

Självklart ville jag se det.

Det verkade vara något slags organiserat kaos på rapport redaktionen, alla verkade springa omkring, men det lustiga var att alla dessutom verkade veta ungefär vart dom skulle springa.

Jag fick hänga med in i själva studion där programmet sändes ifrån.

Prova programledarstolen och tom ringa hem ifrån den telefon som syntes i bild!

Jag ringde hem, och min brorsa svarade.

Det måste ha varit det mest underliga telefonsamtal som har gjorts.

”Tjena det är jag, jag ringer från rapportstudion. Från den telefon som man ser i bild !”

” Jasså ! OK mamma undrar när du  kommer hem” ?

” Öh ? Jag vet inte riktigt, efter rapport tror jag ” !

” OK ! Hej då ! ”

”Hej då! ”

Så imponerad var min broder L av att jag satt i rapportstudion och ringde hem.

Suck, thats the story of my life !

Nåja jag fick skjuts till Odenplan av Bix i alla fall !

Så jag kom hem ordentligt.

Den andra veckan började med att jag skulle vara med en redigerare som hette Robban Pettersson.

Han klippte en serie program av Ulf Hultberg om en liten flicka i Ecuador.

Han kom en timme för sent så den dagen bestod mest av att vänta.

Och av att sitta och kolla på hur man klippte mellan olika scener.

Så här i efterhand kan man naturligtvis inse att det var ”intressant”, men just då kändes det rätt trist.

Speciellt efter den första veckan, i studion.

Den andra dagen på den andra veckan.

Det skulle bli betydligt roligare, trodde jag, vi skulle på filminspelning till Enskedeskolan.

Men som alla som nån gång har varit med på en filminspelning vet så består det mest av väntan, väntan och väntan !

Filmen skulle handla om mobbning (om dom ändå visste hur mycket ”inside information” jag hade i ämnet?)

Det var Margareta Strömstedt som fungerade som någon slags regissör eller producent för denna inspelning.

Hon verkade vara en väldigt trevlig dam.

Lätt att prata med.

Att hennes son några årtionden senare skulle bli popstjärna kunde man naturligtvis inte ana då.

Jag fick dock mest bara stå och titta på, man kände sig ganska överflödig.

Nästa dag var vi samma skola, då fick jag hjälpa till lite mer.

Jag fick äntligen hjälpa till med att bra saker, rulla ihop sladdar, dom hade väl sett hur jag hade varit uttråkad dan innan.

Dom försökte verkligen vara schyssta mot mig.

Dom skulle försöka fixa så att jag kunde få vara med i studion nere i frihamnen när ”lördags” skulle spelas in.

Näst sista dan, filminspelning ute.

Det var kallt.

Jag fick låna en vindrock med Sveriges radio märket på axeln.

Tänk om man hade fått behålla den, vilken souvenir.

Scenen skulle vara ”den klassiska busscenen” ett paket i ett snöre som rycks undan, en arg gubbe som skriker åt några busungar.

Han skulle vara arg i en scen, och ”snäll” i en  annan, och bjuda busungarna på äpplen.

Många omtagningar senare så var det dags att åka hem till TV huset igen.

Sista dan.

När jag kom till paviljongen på morgonen, så fick jag till Kristina Westerholm för att fråga hur det hade gått med mitt ”deltagande” på lördags inspelningen ?

Och jodå, det skulle gå bra.

Först skulle vi dock ut till en skola för att filma igen.

Det var ett stycke ur en bok som skulle dramatiseras.

När det var färdigt så åkte vi ner till frihamnen, där veckans ”lördags” skulle bandas.

Veckans  program skulle tydligen handla om förtryckare och sådana som bestämmer i klassen.

Där träffade jag många som jag kände igen från min första pryovecka, Bix bl.a.

Börje Ahlstedt, Anita Wall och Stellan Skarsgård var också där.

Dom höll på att spela in nåt i en angränsande studio.

Det var också några som skulle sluta på ”lördagsredaktionen” så dom skulle ha en fest efteråt, dom frågade om jag vill följa med, men jag kände inte riktigt för att ”festa” med dom ”vuxna” !

Jag fick skjuts till Odenplan med en tjej som skulle till festen.

Så slutade mina två veckor på Sveriges Radio.

På TV 2 ;s barnredaktion mellan den 13 oktober till den 24 oktober 1975.

Det känns som om det vore igår, men det är det inte.

Det är fyrtio år sen nu.

Tiden går, och så länge man följer med så är det bra.