Mänskligheten tycks mig vara en ondskefull art, fullkomligt besatt av våld.

Mot sig själva och andra.

Både andra av samma art, och alla andra arter på vårt lilla blå klot.

Det ploppar ständigt upp nya s.k. ledare som hittar nya fiender att kasta bomber och granater på.

Även dom som inte har den makten är i regel självcentrerade nog att vara elaka och ibland till synes ondskefulla mot människorna runt omkring.

Även i väldigt unga år.

Jag är säker på att det finns hackkycklingar på varenda skolgård.

Där ”starka” förtrycker ”svaga”.

Av ren elakhet, för att kunna visa sig stora och starka.

Vi har haft våldet inom oss sen vi först klev ut på savannen, kan ske t.o.m. innan det.

Naturen är våldsam, naturen och evolutionen bryr sig inte, livet är ju egentligen helt beroende av döden.

Oavsett om vi är köttätare eller vegetarianer, eller t.o.m. veganer.

Så länge vi inte kan få i oss energi på nåt annat sätt, så måste vi ju per definition döda andra organismer för att sörpla i oss deras energi för att själva överleva.

Ok, vissa växter kan vi väl utnyttja utan att direkt ”döda” dom.

Men att vi använder dom för vår egen vinning ingår i själva konceptet.

Vi har haft våld och död med oss under hela vår utveckling.

Slå på tv:n vilken kväll som helst, hur många tv serier finns det egentligen som handlar om mord och mördare?

Har någon nån gång sett en nyhetssändning som inte har en krigsrapport från någon del av världen?

Vi är alla uppfödda på våldsskildringar.

Och så fort det kommer nån som tycks andas ordet ”fred” så blir den personen skjuten ganska snabbt.

Och internet bara skyndar på den här utvecklingen, galna konspirationsteorier sprids med blixtens hastighet.

Ondskefulla trollfabriker får en del människor att tro på helt snurriga saker.

Jorden är platt, Putin är god, Elvis lever, astrologi är på riktigt, klimatförändringen händer inte, Hamas menade bara väl i oktober.

Jag är inte bättre eller sämre, mer eller mindre våldsam än någon annan människa på planeten jorden.

Men jag har också råkat ut för andra människors våld, och kanske ondska.

Trots att jag minns ett stort ljus när jag tänker tillbaks på min barndom så finns det samtidigt ett stort mörker i mitt hjärta.

Dom första åren i skolan var fullkomligt kaotiska.

Jag tänker försöka redogöra för hur det var.

Min historia är nog inte på något sätt unik, men den kan förtjäna att berättas.

Jag är ju född sent på året, därför så var det inte säkert att jag skulle ha börjat skolan med dom andra som var födda 1959, utan istället väntat ett år och ha börjat med dom som var födda 1960 .

För att ta reda på om jag var, som dom uttryckte saken ”skolmogen”

Så tog dom mig till en psykolog.

Dom gjorde något slags ”test” på mig i lötskolan innan jag skulle börja ettan.

Jag fick prata med någon ”skolpsykolog”, och rita en teckning.

Den människan sa då att jag visst var ”skolmogen”

Vem som egentligen initierade detta vet jag inte, jag vet bara att farsan var väldigt skeptisk till psykologi och psykiatri överhuvudtaget.

Hur som helst, psykologens åsikt ”var lag”,

Jag hade ju ”intelligens” som en ”elvaåring”.

Sagt och gjort, mitt helvete kunde börja.

Dom som har blivit mobbade vet hur det är, till dom som mobbade mig vill jag bara säga att jag hoppas ni kommer att brinna i helvetet.

Nitsche sa att ”det som inte dödar dig kommer att göra dig starkare”.

För min egen del så tog det många år att komma över det mina ”klass och skolkamrater” utsatte mig för i början av min skoltid.

Men som ni märker så bär jag det med mig fortfarande.

Man kanske aldrig kommer över det helt ?

Men det klart jag kanske blev stark så småningom, jag vet ju bara att jag har fortfarande väldigt svårt att se skildringar om mobbning, eller att höra talas om barn som på olika sätt far illa.

Tänk er följande bild, en knubbig pojke står med ryggen mot väggen, och alla, faktiskt alla på skolgården står och kastar saker på honom, och skriker tjockis eller jävla fetto åt honom.

              Pojken är knappt sju år och har precis börjat skolan,

                       och det  skulle bara bli värre.

                                Den pojken var jag.

Jag var den som alltid blev vald sist till alla lekar, när det var brännboll så var det knappt att jag överhuvudtaget fick vara med alls.

Hur klarar man sådana saker?

Jag vet inte, på nåt sätt tog jag mig ändå vidare.

Jag utvecklade istället mina andra ”talanger” t.ex. teckning.

Jag var aldrig något skolljus, men jag hade ganska lätt att lära mig det som behövdes, faktiskt så gick själva skolarbetet väldigt lätt, förutom matten.

Läsa och skriva gick som ett rinnande vatten, men den förbannade matten fick jag kämpa med.

Och trots att farsan sa att han också hade haft svårt för matte, la han inte ”två strån till stacken” för att hjälpa mig.

Istället så antydde han att jag nog var en ”idiot” som inte fattade nånting.

På hemmaplan så fick jag ofta höra det nog var nåt fel på mig, för jag inte hade några kompisar, jag hade visserligen några stycken, men ”inte lika många som mina bröder hade” !

Om jag inte skärpte till mig, så skulle jag bli skickad på ”uppfostringsanstalt” sa farsgubben.

Jag visste ju inte riktigt vad uppfostringsanstalt var, men det lät ju ungefär som det var något slags fängelse, så det blev ytterligare en mardröm som plågade mig på nätterna.

Resultatet av det  blev ju bara att jag slöt ihop mig ännu mer, och blev om möjligt ännu mer ”neurotisk”.

En sommar nere i Hästveda, precis innan vi skulle åka hem, så hade jag beslutat mig för att det fick vara nog.

Vinden i vårt hus hade tjocka takbjälkar, där hade jag hängt upp ett rep, och gjort en riktig ”hängsnara” det hade min broder L lärt mig hur man gjorde.

Jag hade lagt snaran om halsen, och ställt mig på en stol, och var beredd på att ta klivet ut i evigheten.

 

Jag har försökt förtränga det där i alla år, men nu känner jag att jag måste få det ur mig innan det är för sent.

Vad som egentligen hände sen, är det svårt att förklara, men som ni förstår så tog jag ju aldrig klivet.

En del kanske tycker att jag är en jävla mespropp.

Men nu när man börjar närma sig det naturliga slutet av ens liv så skiter jag mer och mer i hur jag uppfattas av andra.

När folk man känner börjar trilla av pinn runt omkring.

Så varför inte strunta i sina rädslor, gör galna saker.

Hade någon sagt för bara några år sen att jag skulle stå på scenen och ”skådespela” och sjunga i ett utsålt folkets hus i Sumpan så hade jag bara skrattat åt det.

Och sen att jag gjorde det vid 64 års ålder är fortfarande i mitt sinne helt obegripligt.

Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag hur lite jag egentligen förstår, och hur lite jag verkligen förstod när jag var ung.

Livet är inte bara en resa, det är att flyta med i strömmande flod, där man hela tiden ska försöka komma förbi farliga klippor som man hela tiden flyter förbi.

Samtidigt som man ska försöka hålla munnen och näsan över ytan för att få luft.

Dom flesta tycks greja det ganska bra en bra stund.

Men till slut så går vi alla under på något sätt.

Det enda man kan göra är väl att hålla sig flytande, med näsan över ytan så länge det går.

               

www.kallealm.com